Att komma bort
Under hela barn- och ungdomen hade det alltid funnits en obestämbar längtan bort, ut, till allt det som var så mycket mer än skolan och Sverige och påtår och jantelag. Inte för att jantelagen var ett ord som jag vare sig jag kände till eller direkt kunde sätta fingret på vilka uttryck den tog sig. Men jag hade någon sorts föreställning om att allt skulle bli bättre om bara jag kom bort. Bort från staden och livet där jag alltid var densamma, där jag någon gång i barndomen definieras och nu fann det omöjligt att bli någon annan, och att komma någonstans där jag verkligen skulle kunna leva upp till den människa jag visste att jag innerst inne var. Om människor bara kunde se mitt rätta jag, skulle allt bli bättre. Och jag hade någon sorts känsla av att det skulle vara lättare utomlands.
Men hur mycket man än längtar bort så är tanken på att lämna allt välbekant och tryggt bakom sig en outsägligt skrämmande tanke. Att bara sätta sig på ett plan eller en buss eller ett tåg någonstans kändes fruktansvärt skrämmande för en nittonåring. Gymnasiet var slut och plötsligt satt man där med all den där friheten utan att riktigt veta vad man skulle göra av den. Jobba som aupair i London var det sista jag ville göra, och till slut kom svaret till mig via en vän som varit i Israel. Så blev det bestämt. Jag skulle åka på kibbutz. Där erbjöds den oemotståndliga kombinationen av frihet, äventyr och organisation. För en relativt billig penning fick ungdomar åka på en organiserad resa till ett, på den tiden åtminstone, relativt säkert men spännande land där de fick vara relativt fria.
Kvällen innan jag skulle åka var jag ute med några vänner i Stockholm, och det slutade med att jag kom hem full som ett ägg någon gång på morgontimmarna. Resultatet blev naturligtvis att jag var ganska bakis när mamma skjutsade mig ut till Arlanda morgonen därpå, vilket bidrog till att göra denna första dag i mitt nya liv ganska märklig. När jag tänker tillbaka på den känns den rentav overklig. Jag fikade med mor och syster på Arlanda, de vinkade av mig, jag sa lite förtvivlat till mamma: ”Inte måste jag väl stanna tre månader om jag inte trivs?” (Tre månader var den kortaste period man kunde anmäla sig till på kibbutzen), jag satte mig på planet, träffade någon tjej som också skulle till Israel, bytte plan i Köpenhamn, landade i Tel Aviv, hittade ”min” volontärledare och jag och en annan volontär, en svensk kille någonstans söderifrån i Sverige, följa med honom ut till hans lilla minibuss.
Det var då det slog mig. Jag är i ett annat land. Och jag fylldes av den där känslan som man får när man som svensk kommer till ett land där temperaturen utomhus är varmare än den inomhus, där det på något sätt ständigt tycks vissla och susa av tropiska insekter, där det står palmer (palmer!) precis utanför ingången till flygplatsen. Det är en känsla av utland, en känsla av något annorlunda, en känsla av att allt på något sätt måste vara bättre här. Luften luktar annorlunda utomlands, den fyller ens näsborrar med löftet om lata dagar, vilda nätter och öppna människor. Det finns ingenting som går upp emot det där ögonblicket när man för första gången kliver ut från flygplatsen. Det är magiskt. Den är den där känslan som jag alltid söker efter på mina resor; och det är också en känsla som med åren har blivit allt svårare att finna.
Men hur mycket man än längtar bort så är tanken på att lämna allt välbekant och tryggt bakom sig en outsägligt skrämmande tanke. Att bara sätta sig på ett plan eller en buss eller ett tåg någonstans kändes fruktansvärt skrämmande för en nittonåring. Gymnasiet var slut och plötsligt satt man där med all den där friheten utan att riktigt veta vad man skulle göra av den. Jobba som aupair i London var det sista jag ville göra, och till slut kom svaret till mig via en vän som varit i Israel. Så blev det bestämt. Jag skulle åka på kibbutz. Där erbjöds den oemotståndliga kombinationen av frihet, äventyr och organisation. För en relativt billig penning fick ungdomar åka på en organiserad resa till ett, på den tiden åtminstone, relativt säkert men spännande land där de fick vara relativt fria.
Kvällen innan jag skulle åka var jag ute med några vänner i Stockholm, och det slutade med att jag kom hem full som ett ägg någon gång på morgontimmarna. Resultatet blev naturligtvis att jag var ganska bakis när mamma skjutsade mig ut till Arlanda morgonen därpå, vilket bidrog till att göra denna första dag i mitt nya liv ganska märklig. När jag tänker tillbaka på den känns den rentav overklig. Jag fikade med mor och syster på Arlanda, de vinkade av mig, jag sa lite förtvivlat till mamma: ”Inte måste jag väl stanna tre månader om jag inte trivs?” (Tre månader var den kortaste period man kunde anmäla sig till på kibbutzen), jag satte mig på planet, träffade någon tjej som också skulle till Israel, bytte plan i Köpenhamn, landade i Tel Aviv, hittade ”min” volontärledare och jag och en annan volontär, en svensk kille någonstans söderifrån i Sverige, följa med honom ut till hans lilla minibuss.
Det var då det slog mig. Jag är i ett annat land. Och jag fylldes av den där känslan som man får när man som svensk kommer till ett land där temperaturen utomhus är varmare än den inomhus, där det på något sätt ständigt tycks vissla och susa av tropiska insekter, där det står palmer (palmer!) precis utanför ingången till flygplatsen. Det är en känsla av utland, en känsla av något annorlunda, en känsla av att allt på något sätt måste vara bättre här. Luften luktar annorlunda utomlands, den fyller ens näsborrar med löftet om lata dagar, vilda nätter och öppna människor. Det finns ingenting som går upp emot det där ögonblicket när man för första gången kliver ut från flygplatsen. Det är magiskt. Den är den där känslan som jag alltid söker efter på mina resor; och det är också en känsla som med åren har blivit allt svårare att finna.
